Ett vettigt alternativ

Om man tänker steget längre

Svensk politik behöver en “game changer”

Det är snart bara 2 månader kvar till riksdagsvalet och för de som önskar se någon förändring i svensk politik ser det mörkt ut.  Framförallt för oss som vill se en borgerlig regering som driver borgerlig politik. Politik som sätter konsekvensanalys och hållbarhet i fokus när det ska fattas beslut och som vill att staten ska fokusera på sina kärnuppgifter.

Allas röster blir sannolikt meningslösa

Ett vanligt resonemang är att en röst på partier som till synes inte tar sig in i riksdagen är en “bortkastad” röst. Detta taktiktänkande finns inte minst hos borgerliga väljare, då de känner ett starkt behov av att lägga sin röst på ett etablerat borgerligt parti för att slippa en vänsterregering i ytterligare en mandatperiod. Märk väl att vi sällan hör att det är för att de vill ha en Alliansregering, utan snarare för att de vill slippa de andra. Vilket innebär att de inte röstar för något utan mot något.

Hoppet är förvisso det sista som lämnar en. Men förstå den frustration som borgerliga väljare nu känner när de börjar inse att det sannolikt är helt meningslöst vilket parti de röstar på. Allt tyder på att vi kommer fortsatt att få vänsterstyrd politik oavsett.  

Svensk politik behöver en “game changer”

För att vi ska få någon förändring i svensk politik krävs det att något exceptionellt inträffar som kastar om spelplanen lite grand. Vi behöver helt enkelt en “game changer” som gör att vi kan komma bort från de låsningar som orsakar det besvärliga parlamentariska läge vi befinner oss i. Ett parlamentariskt läge som ser ut att bara förvärras med tiden.

Jag tänker försöka förklara det hela genom att beskriva och måla upp det sannolika parlamentariska läget vid 2 olika scenarier. Dels det sannolika parlamentariska läget om riksdagsvalresultatet blir som det förmodas bli  i höst. Och dels hur en “game changer” skulle kunna förändra läget.

Det förmodade valresultatet i höst

Vi börjar med det absolut mest sannolika scenariot och det som förmodas hända som det ser ut idag. Hur skulle då rösterna och mandaten fördelas? Sannolikt hade vi inte fått några stora skillnader mot vad vi ser i opinionsundersökningarna idag. Vill du själv ha koll på opinionsundersökningarna och laborera på egen hand så rekommenderar jag Mandatkollen.se och Pollofpolls.se. Men om jag gör en kvalificerad gissning av valresultatet, utifrån de trender och väljarstöd som opinionsundersökningarna antyder, skulle det kunna se ut så här:

Förmodat valresultat i riksdagsvalet 2018

Röstfördelning(%) Mandat
Vänsterpartiet 8,5 32
Miljöpartiet 4,5 17
Socialdemokraterna 21 80
Sverigedemokraterna 25 95
Centerpartiet 7,5 28
Liberalerna 5 19
Moderaterna 20,5 78
Kristdemokraterna 3
Medborgerlig Samling 1
Övriga 4

Vi har nu hamnat i en situation där det mest sannolika utfallet i höstens val är att SD kommer att bli största parti och få ca 25% av rösterna. Detta samtidigt som S sannolikt kommer att kollapsa och bara nå strax över 20%. Alliansen kommer också att haverera eftersom KD med stor sannolikhet kommer att hamna under 4%. KD har tidigare räddats av taktikröstande moderater, men som det nu är så kommer även L att behöva stödröster. Detta innebär att stödrösterna inte kommer att räcka till för att rädda KD.

Än mer prekärt parlamentariskt läge väntar

Om vi denna mandatperiod haft ett besvärligt parlamentariskt läge, så är det inget mot vad vi kommer att stå inför i höst med ett valresultat som ovan. Det kommer att bli ytterst prekärt i mångas ögon. Och frågan är vad vi kommer att få för regering. Eftersom både S och Alliansen kollapsar kommer vi ställas inför en rad möjliga och omöjliga regeringsalternativ. Varav vissa är mer sannolika än andra.

Regeringsalternativ efter förmodat valresultat i riksdagsvalet 2018

Som vi ser i bilden ovan så kommer de Rödgröna(1) med 129 mandat fortfarande vara större än Alliansen(8) med 125 mandat. Men de kommer inte ha ett tillräckligt regeringsunderlag och finna stöd för sin politik. Inte ens med stöd av mittenpartierna C och L kommer de att få stöd för sin politik i riksdagen. Så då är frågan vad som kommer att hända.

Får vi S och M i samma båt?

Många har spekulerat i att S och M ska “ta ansvar” och bilda regering ihop. Men de skulle inte heller få egen majoritet, utan skulle behöva ha med antingen L eller C. Vilket säkert inte skulle vara något problem. Frågan är väl bara om S och M verkligen skulle sätta sig i samma båt. Men alternativet är att antingen S eller M själva söker stöd hos SD för att regera. Det finns dock inte en chans i världen att de skulle sätta sig i samma regering som SD. Speciellt inte när SD är större än de själva. Det är nog inte heller speciellt sannolikt att varken S eller M skulle låta sig vara beroende av stöd från SD i regeringsställning. SD har helt enkelt blivit för stora för att hantera.

Mest sannolikt är en regering med S, M och C

Det kommer som ni förstår bli ytterst besvärligt att bilda regering i höst. I slutändan tror jag dock att vi kommer att se en regering med både S och M. Det finns helt enkelt inte några andra tänkbara alternativ. Det är dessutom den, till synes, säkraste och bekvämaste vägen för både S och M. Man kan då lätt slå sig för bröstet och säga att de tar ansvar för Sverige.  Dock kommer ju sannolikt inte mandaten att räcka för dessa två att bilda majoritetsregering. Så troligtvis kommer man även att ta med sig C också. M skulle säkert hellre ha med L, men S skulle definitivt föredra C och sannolikt vinna den förhandlingen.

Inga utsikter för någon större förändring av politiken

Vad tror vi då om den politik som kommer att föras? Jo med S i regeringen så kommer vi att få sossepolitik. Och även om Alliansen skulle bilda regering så kommer de att behöva stöd av S eftersom C och L aldrig skulle acceptera att ta stöd av SD. Så kort och gott lär det inte att bli någon större förändring mot idag. 

Vad skulle en “game changer” få för effekt?

Om vi då istället ser till vad som skulle hända om en “game changer”, mot all förmodan, skulle ta sig in i riksdagen. Då skulle vi sannolikt få en markant förändring i valresultatet och skapa helt nya möjligheter att slippa de låsningar som vi har i svensk politik idag. Förhoppningsvis skulle vi även få ett bättre debattklimat där man börjar bry sig mer om vad som sägs än vem som säger det.

Vilket parti skulle kunna bli en “game changer”?

Vad är det då för parti som skulle kunna bli en “game changer”? Det är inte vilket parti som helst som kan fungera som en “game changer” utan det måste uppfylla följande kriterier:

  • Får inte vara belastat av att ha varit med och försatt svensk politik i den här situationen.
  • Måste anses rumsrent och ha kompetenta och klanderfria företrädare som de andra partier kan samarbeta med utan att förlora ansiktet.
  • Måste kunna ha bred målgrupp och samtidigt uppfattas som ett vettigt alternativ till SD.

Detta innebär att inget av de befintliga riksdagspartierna kan bli en “game changer”. Det finns idag bara ett parti  som uppfyller alla kriterier för att fungera som en “game changer”. Det partiet är Medborgerlig Samling (MED).

Krävs att folk börjar tänka steget längre

Vad gäller MEDs valresultat så vill jag påstå att det handlar om att MED antingen får ca 1% eller rejält mycket mer än 4%. Givetvis är det förstnämnda valresultatet i nuläget väldigt mycket mer sannolikt. Detta eftersom den enskilt största orsaken till att man inte lägger sin röst på MED är att folk tror att det skulle vara en bortkastad röst. Men om folk skulle börja tänka steget längre och inse att det är de andra partierna som man kastar bort sin röst på. Då kan läget förändras drastiskt.

Så om jag gör en kvalificerad gissning av valresultatet baserat på att MED faktiskt kommer in i riksdagen då skulle valresultatet kunna se ut så här:

Valresultat i riksdagsvalet 2018 om Medborgerlig Samling kommer in i riksdagen (Röstfördelning %)

 

Röstfördelning(%) Mandat
Vänsterpartiet 8,5 32
Miljöpartiet 4,5 17
Socialdemokraterna 21 78
Sverigedemokraterna 15 56
Centerpartiet 7 26
Liberalerna 4,5 17
Moderaterna 18 67
Kristdemokraterna 2,5
Medborgerlig Samling 15 56
Övriga 4

Som synes skulle MED då ta en hel del väljare från SD. Närmare bestämt de väljare som valt att rösta på SD enbart för att de varit det enda alternativet till de traditionella etablerade partierna. Det är fastlagt bland annat genom SCBs Partisympatiundersökning att det är många som röstat på SD trots att de egentligen inte sympatiserar med partiet. Många har sannolikt röstat på SD enbart i syfte att ge ett stort långfinger åt de andra partierna. Och det är ju klart att om man har velat reta de övriga partierna och “etablissemanget” så mycket som möjligt, så har ju en röst på SD fyllt sitt syfte väl. Samtidigt så har man inte haft något alternativ. Skulle man få ett vettigt alternativ att rösta på så skulle sannolikt många välja det alternativet. Och om MED inför valet verkar få över 4%, så kommer MED att kunna vara just det vettiga alternativet.

Jo MED skulle sannolikt få ca 15%

Du kan säkert ha reagerat på att jag håller för sannolikt att MED skulle få 15% av rösterna i valet i höst, om MED mot all förmodan skulle ta sig över 4%-spärren. Jag  reagerade också med viss förvåning över den höga siffran, men hur jag än räknar så hamnar MED där. Det finns helt enkelt en hel del argument som talar för det och jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara det. Men kortfattat är huvudargumenten följande

  • Det är en enorm skillnad på ett parti som är riksdagsmässigt dvs över 4%-spärren jämfört med ett parti under spärren. Förutsättningarna för att locka till sig röster ökar då avsevärt. Dels för att partiet inte längre anses vara en bortkastad röst och dels för att partiet får betydligt större uppmärksamhet.
  • Många av SDs väljare är tidigare borgerliga väljare och bör rimligtvis välja ett  parti som driver en borgerlig politik om man bara erbjuds ett vettigt alternativ som är riksdagsmässigt.
  • SD förmodas kunna få 25%. Drygt hälften av dessa väljare är ännu inte SD-väljare utan väljare som kommer från andra partier, men vill byta bort sina gamla partier. Rimligtvis borde en del av dessa kunna överväga ett vettigt alternativ till SD som  är riksdagsmässigt.
  • Det har funnits ett motstånd mot att gå till SD till följd av stigmatisering och social utfrysning från omgivningen. Många väljare har trots detta valt att gå till SD, även om det hållit tillbaka SDs framfart. Motståndet har avtagit något över tid men finns kvar till viss del och många SD-väljare skulle sannolikt välkomna ett rumsrent alternativ.
  • Det finns ett utbrett politikerförakt och MEDs företrädare är inga yrkespolitiker med politiken som karriär, utan politiker med yrken.
  • Det finns exempel på liknande politiska rörelser i Europa (t ex En Marche med Macron) som nått extrem framgång på kort tid när de väl blivit accepterat som ett fullgott alternativ.
  • Därtill har MED ett väldigt genomarbetat partiprogram och kan appellera till en bred målgrupp.

Det finns såklart också en del saker som talar emot MEDs framfart som att det sannolikt kan komma att saknas tillräckligt med valsedlar för MED i alla vallokaler och att partiet saknar ekonomiska resurser. Men sammantaget så landar jag trots allt i MED sannolikt skulle få ca 15% om partiet skulle lyckas ligga över riksdagsspärren inför valet. Det är såklart det sistnämnda som är smått osannolikt. Inte att MED skulle få 15% om partiet skulle visa sig vara riksdagsmässigt inför valet.

SD har blivit för stora för sitt eget bästa

Även om MED sannolikt skulle ta en hel del väljare som annars skulle har röstat på SD skulle ju ändå SD sannolikt fortfarande bli större än de var vid förra valet. Men de blir inte så stora att de blir helt ohanterliga för de övriga partierna. SD har helt enkelt blivit för stora för sitt eget bästa. För SDs del så skulle MED faktiskt kunna vara biljetten till ett positivt inflytande på den politik som förs. Även om det skulle innebära att man som parti skulle få färre röster. Men utan MED så kommer SD att bli så stora att det mer eller mindre omöjliggör samarbeten med övriga partier.

Om vi nu kollar på vilka regeringsalternativ vi skulle ha om MED kommer in får vi en helt annan bild än tidigare.

Regeringsalternativ efter riksdagsvalet 2018 om Medborgerlig Samling inte kommer in i riksdagen

Öppnar sig för nya regeringsalternativ

De rödgröna (1) med 127 mandat skulle fortfarande vara större än Alliansen (7) på 110 mandat. Men Alliansen tillsammans med MED skulle vara betydligt större på 166 mandat. Men vad som är än mer intressant är att M tillsammans med MED och SD skulle ha egen majoritet på 179 mandat. Nu är det inte speciellt sannolikt att M skulle sätta sig i en regering med SD efter allt som varit, även om det underlättar att M fortfarande är större än SD. Däremot så är det nog inte så otroligt att M skulle kunna tänka sig att regera med SD som stödparti om de har MED som regeringspartner istället för L och C. Tillsammans med L och C i Alliansen har det varit lönlöst för M att ens öppna dörren mot SD. Men med MED skulle M helt plötsligt få ett möjligt regeringsalternativ, där man kan använda sig av SD som stödparti.

MED kan “krossa socialismen”

Skulle MED komma in i riksdagen skulle vi dessutom sannolikt slippa vänsterpolitik under ganska lång tid framöver och “krossa socialismen“. Detta innebär att vänstern kommer att göra allt för att smutskasta Medborgerlig Samling, vilket vi redan sett exempel på. Sannolikt kommer de även få hjälp från många av de traditionella partierna och “etablissemanget” då även de, med all rätt, känner att deras maktposition är hotad. Det är många starka krafter som kommer att göra allt för att förhindra att de förlorar sin makt. 

MED är den “game changer” som behövs i svensk politik

Summerar man det hela så är det så att Medborgerlig Samling är det enda parti som faktiskt kan göra skillnad i svensk politik och vara den “game changer” som så väl behövs. Det är just denna insikt som fått mig att engagera mig i Medborgerlig Samling.  

Tänk steget längre och fundera på vad du vill uppnå med din röst

Nu inför detta viktiga val i höst så skulle jag vilja uppmana dig som väljare att tänka steget längre. Och faktiskt fundera över vad du vill uppnå med din röst. Du kanske instinktivt känner att du vill ge ett så stort långfinger som möjligt åt de etablerade partierna i syfte att få dom att ändra sig och sin politik? Personligen kan jag förstå om det känns bra att lägga din röst på något som sticker de andra partierna i ögonen. Men oavsett hur mycket det sticker i ögonen, så kommer de inte ändra på sig. Hittills har det bara haft motsatt effekt och istället förvärrat situationen, då den så kallade “7-klövern” bara gjort så mycket tvärtemot SD som möjligt. Så om du verkligen vill få till en förändring av svensk politik, då är det faktiskt Medborgerlig Samling du bör lägga din röst på. Enbart om MED kommer in riksdagen kan vi komma runt de låsningar och det bekymmersamma parlamentariska läget som vi har. Lägger du din röst på något annat parti fram tills dess att MED är över 4%-spärren, då bidrar du till status quo i svensk politik. När väl MED är över 4%-spärren, då kan vi börja snacka politik!

Gör en insats redan nu

Observera att du inte behöver vänta till 9 september för att påverka med din röst. MED behöver din hjälp redan nu. Här är en rad saker du kan göra.

  1. Rösta MED i opinionsundersökningar
    Om du får frågan i någon opinionsundersökning så kan du ju riskfritt uppge Medborgerlig Samling. Att synas i opinionsundersökningarna är avgörande för huruvida MED ska lyckas eller inte.
  2. Berätta för andra
    Få även andra att tänka steget längre och inse att en röst på MED faktiskt är det enda som kan göra skillnad i svensk politik.
  3. Bli gärna medlem i Medborgerlig Samling eller stöd partiet på annat sätt.
    MED är en ideell gräsrotsrörelse utan något som helst partistöd. Därför är det oerhört värdefullt om du väljer att bli medlem. Vill du hjälpa partiet ytterligare kan du köpa en riksdagsobligation.

Din röst på MED har stor betydelse även under 4%-spärren

Sen ska tilläggas att även om vi inte lyckas få in MED i detta valet så kommer det fler chanser. Och även om MED inte når 4% så kan din röst göra stor skillnad. Vid 1% så får MED valsedlar upptryckta till nästa val. Och vid 2,5% blir partiet berättigat till visst partistöd. Så låt inte din röst bli bortkastad. Lägg din röst på Medborgerlig Samling!

Till sist vill jag bara be dig som läst detta inlägg att fylla i följande frågeformulär för min egen lilla opinionsundersökning. Du kan antingen göra den direkt här eller gå in på följande länk:
https://goo.gl/forms/5lfFK7MsrdzCCjl72

 

[email-subscribers namefield=”YES” desc=”Vill du följa Vettigt.nu och bli uppdaterad när jag postar ett nytt inlägg?” group=”Public”]

Vem vill bli lärare?

Lärarbristen är idag allmänt känd och politikerna har de senaste åren försökt åtgärda problemet genom en mängd olika åtgärder. Dessa åtgärder har ju dock inte varit i närheten av att lösa problemet utan ofta snarare förvärrat problemen. Det är påfallande remarkabelt att man gång på gång lyckas missa målet så grovt på ett område som så många trots allt har erfarenheter från. Hur kan detta komma sig och finns det någon lösning på lärarbristen?

Lärare är påtvingat skenheliga
Jag vill påstå att mycket beror på en vanföreställning av den typiska läraren och en oförmåga att förstå vad som får lärare att vilja bli lärare. Detta delvis p g a lärarna själva, som gärna vill låta påskina en mer idealistisk och normaliserad bild av sig själva. Det finns någon slags allmän undermedveten uppfattning om att lärarna, likt sjuksköterskor, drivs av ett kall. Och om man saknar det kallet så betraktas man som en dålig lärare. Visst ser de flesta lärarprofessionen som en meningsfull sysselsättning, men det är knappast enbart därför man väljer att bli lärare.

Två starkt bidragande anledningar till att bli lärare man talar tyst om
Min tes är istället att det i huvudsak finns två starkt bidragande anledningar till att man väljer att bli lärare, historiskt sett och även idag. Dessa två anledningar är det dock ingen som pratar högt om. Det är till och med så att man i undersökningen “Lärarutbildades karriärvägar” som SCB genomförde 2016 inte ens hade med dessa anledningar som svarsalternativ på frågan “I vilken utsträckning bidrog följande till att du valde att utbilda dig till lärare?”. Denna undersökning mynnade sedan ut i rapporten “Lärare utanför yrket” som publicerades i februari 2017.

Lärarna vill åtnjuta respekt
Den ena anledningen handlar om att man väljer att bli lärare för att åtnjuta respekt. Dels respekt i samhället för den extra kunskap och visdom som man antas besitta. Men också respekten från elever som ser upp till läraren som en förebild och auktoritet. Historiskt sett har lärare haft ett väldigt högt anseende i samhället, då läraren i hög grad varit väldigt välutbildad och en stor kunskapskälla. Även om det idag fortfarande finns en idealbild av lärare som en stor kunskapskälla så har lärarprofessionen blivit urvattnad. Detta gör att lärare inte längre i egenskap av att vara lärare har det höga anseende man hade förr. Därmed åtnjuter man inte längre någon större respekt, vilket lärarna alltmer har blivit varse.

Flera orsaker till lärarnas förlorade anseende
Det finns såklart flera orsaker till att lärarprofessionen urvattnats, men att lärarutbildningen idag kräver betydligt mindre ämneskunskaper är ju en bidragande orsak. Att man sen, i försök att att lösa lärarbristen, utökat antalet platser på lärarutbildningarna mer än det finns efterfrågan för har ju gjort att i stort sett vem som helst kan bli lärare. Rimligtvis borde man sett till att öka efterfrågan innan man ökar utbudet av platser. Att dessutom lärarens roll gentemot eleverna förändrats, från att förmedla kunskap och ställa krav mot att vägleda till kunskap ackompanjerat med uppmuntran, har också förminskat läraren. Sammantaget innebär detta att läraryrket i sig inte längre är något som inger respekt.

Lärare värdesätter ledighet i högre grad än andra
Den andra starkt bidragande anledningen till att man väljer att bli lärare är att man som lärare får sommarlov, höstlov, jullov, sportlov och påsklov. Detta är det dock ingen lärare som vågar uttala högt. Jag har hittills inte stött på någon lärare som, på en direkt fråga i förtroligt samtal, förnekat att loven var en bidragande orsak till att man valde att bli lärare. Det borde rimligtvis inte vara någon överraskning för någon att personer som värdesätter ledighet högre än pengar och karriär skulle lockas av att bli lärare till stor del p g a loven. Men att värdesätta ledighet högt är något som sticker i ögonen på folk och speciellt när det gäller lärarna som förväntas känna ett kall för sitt yrke som övertrumfar allt.

Minskad frihet för lärarna innebär minskad attraktionskraft i yrket
För inte så längesen debatterade jag frågan med en person som på allvar menade att lärare som valt att bli lärare pga loven borde hållas borta från skolan. Tyvärr är detta en attityd som finns hos många och då är det inte speciellt konstigt att lärarna låter påskina att det är andra anledningar som gjort att de valt läraryrket. Jag vill dock påstå att just ledigheten i samband med loven är det som gjort att skolväsendet kunnat konkurrera med näringslivet om duktiga och kompetenta personer. Med tiden har man dock devalverat ledigheten genom att ålägga lärarna att jobba in ledigheten och därmed ökat arbetsbördan resten av året. Vilket såklart minskat attraktionskraften i läraryrket.

Lärare drivs inte av att göra karriär
Hur kan det då komma sig att man från styrande håll så fullständigt missat att detta varit två starkt bidragande anledningar att välja läraryrket för många lärare? För det första så är det ju sannolikt så att lärarna själva skäms för att erkänna att lättja och fåfänga (2 av de 7 dödssynderna) bidragit till deras yrkesval. Dessutom kan det rimligtvis vara så att lärare som valt att göra karriär och ta ledande befattningar inom skolväsendet och inom fackförbund också varit den typen av lärare som har karriärsmål som drivkraft. Dessa har därmed en föreställning om att karriär är något som alla andra lärare också lockas av. Jag vill dock påstå att de flesta lärare saknar karriär och pengar som drivkraft. Hade lärarna drivits av att göra karriär och tjäna pengar då hade man valt ett annat yrke. Därför har åtgärder som lärarlönelyftet väldigt liten effekt på lärarprofessionens attraktionskraft.

Skolan har utvecklats i fel riktning under lång tid
Så hur ska man då komma till rätta med problemen i skolan och locka fler att bli lärare? Tyvärr så har skolan utvecklats i fel riktning under många decennier och det är såklart svårt att korrigera över en natt. Hur man än ser på det så är det är ju elevernas utveckling som måste vara i fokus. Lärarna finns ju till för eleverna och inte tvärtom. Men det finns några ganska enkla förändringar som sannolikt skulle göra stor skillnad till det bättre. Både för elevernas lärande och för läraryrkets attraktionskraft.

Uppvärdera kunskap och ställ krav på eleverna
För det första måste vi uppvärdera kunskap och ställa mer och högre krav på eleverna. Det är elevernas plikt att lära sig! Lärarna måste återfå rollen som kunskapsförmedlare och auktoritet i klassrummet. Duktiga elevers ambitioner ska inte behöva rätta sig efter de svagaste eleverna. Vi måste inse att alla är olika och varken kan eller bör stöpas i samma form. Föräldrar och målsmän måste åläggas ansvar för barnens uppfostran i högre grad. Lärarna måste ges möjlighet att fokusera på undervisningsuppdraget. Att låta skolans förfall fortsätta är att svika de som är vår framtid.

Har jag rätt?
Sannolikt kommer det att vara en del som invänder mot denna text och avfärdar den som anekdotisk bevisföring. Jag vill dock understryka att jag inte på något sätt hävdar att jag kan bevisa min tes. Samtidigt så har jag inte heller funnit några belägg för att den kan motbevisas. Mig veterligen har ingen undersökning verkligen vågat ställa frågan. Så därför tänker jag nu göra det.

Om du är lärare så vore jag väldigt tacksam om du kunde gå in på följande formulär och svara ärligt och anonymt på några snabba frågor.
https://goo.gl/forms/Ppa8qU3XHuHveCLr1
Tack på förhand! Jag kommer att redogöra för resultatet på min lilla undersökning i ett senare blogginlägg.

 

Vikten av att förstå men inte blidka vänstern

Men hallå vänstermänniska! Hur tänker du egentligen? Det tror jag är en tanke som slår många högermänniskor. Svaret på den frågan lämnas däremot alltid obesvarad. Nu kommer jag dock göra ett försök att bringa klarhet i hur vänsterfolket tänker och varför de tänker som de gör och hur det påverkat högern. Givetvis har jag en hel del fördomar och föreställningar om vänstermänniskor som kommer att vädras i och med detta. Och jag kan mycket väl ha fel. Men i så fall så räknar jag med att du kommer att påpeka detta.

Högerfolk är onda och vänsterfolk är korkade
Själv är jag en högermänniska. Inte nödvändigtvis mycket till höger men definitivt till höger och har så varit i, mer eller mindre, hela mitt liv. Uppenbarligen så har vi till höger och vänster väldigt olika syn på varandra. En syn som sannolikt i huvudsak är baserad på fördomar. Grovt generaliserat och förenklat kan man nog summera det till följande. Vänstern ser högerfolk som onda eller i bästa fall egoistiska och högern ser vänsterfolk som korkade eller i bästa fall missunnsamma.

Svårt att förstå varandra när vilja saknas
Jag tycker det är sorgligt och lite märkligt att vänsterfolk och högerfolk är så oförstående för varandra. Vi lever ju trots allt i samma värld och vi hade kunnat haft så mycket bättre och konstruktiva debatter om vi hade haft en större förståelse för varandra. Men en vänstermänniska verkar ha väldigt svårt att verkligen föreställa sig hur högerfolk tänker. Och på motsvarande sätt så har högerfolk väldigt svårt att förstå hur en vänstermänniska tänker. Dessutom verkar det finnas en inbyggd ovilja att försöka förstå hur den andre tänker. I huvudsak beroende på att man redan tror sig förstå hur den andre tänker. Men också för att man föredrar att ta till sig information som bekräftar sin egen världsbild och personliga uppfattning om saker och ting.

Egentligen vill vi alla samma sak
Jag tror dock att det hade varit bra om vi kunde förmå oss själva att öka förståelsen för varandra. För grejen är den att egentligen så vill vi samma sak. Alla vill vi göra världen lite bättre och minimera lidande och misär för dess invånare. Dock är det stor skillnad i hur man tänker sig att åstadkomma detta på bästa sätt.

Vänstern ser världens välstånd som något beständigt och konstant
Grovt förenklat vill jag påstå att roten till allt missförstånd ligger i två olika världsuppfattningar. Vänstermänniskor lever med en uppfattning om att det finns en stor pengapåse med pengar i världen. Denna pengapåse innehåller en viss konstant mängd pengar som är fördelade bland alla världens invånare. I och med att pengapåsen alltid är lika stor innebär det att om en person blir rikare än andra så sker det på bekostnad av någon annan. Därför strävar vänstern efter att alla ska få lika stor del av pengapåsen.

Högern ser världens välstånd som något föränderligt och påverkbart
Enligt högermänniskan fungerar det inte på det sättet. Högerns syn på pengapåsen är att den kan växa eller krympa som en konsekvens av olika beslut och händelser. Dvs att även om det är någon som blir väldigt mycket rikare än andra så behöver det inte ske på bekostnad på av någon annan. De som blir rika kan bli det genom att få pengapåsen att växa. Och när den växer kan det samtidigt innebära att andra också får det bättre. T ex genom innovativa företag som skapar nya arbetstillfällen med mera.

Med vänsterns världsbild är det logiskt att se högern som ond
Men det är klart, om man nu tror att den som blir rik blir det på bekostnad av andra så är det ju förstås också naturligt att föreställa sig den rike som en egoistisk eller t o m ond människa. Och eftersom högern tycker det är okej att rika ska få vara rika, så anser vänstern att också högerfolket är onda. Ju mer höger du är desto ondare är du. Och ondast av de alla är ju förstås de som är extremt mycket höger.

Svårt för högern att föreställa sig vänsterns rädsla
Just den här synen som vänstern har på högern som onda människor tror jag högermänniskor har svårt att inse vidden av. T ex tror jag att högermänniskor har väldigt svårt att föreställa sig den rädsla för extremhögern som vänstern känner. De flesta högermänniskor tror nog att vänsterns retorik, där de jämställer SD-anhängare som nazister och rasister, mer eller mindre bara är en strategi. Men där misstar vi nog oss, för det är sannolikt så att vänstern faktiskt på allvar verkligen tror det de säger. Och i kampen mot ondska skyr man inga medel.

Högern har dansat efter vänsterns pipa och tappat sin trovärdighet
Vad högern behöver inse är att en regering med SD i princip är praktiskt omöjlig till följd av vänsterns rädsla. Så vad är då alternativet? Idag finns inte något vettigt alternativ för en högerregering. Högern har tyvärr dansat efter vänsterns pipa under ganska lång tid nu i rädsla för att bli utpekade som onda. Detta har resulterat i en mängd irrationella beslut, tagna, till synes, utan konsekvensanalys. Vilket gjort att de befintliga högerpartierna tappat trovärdighet och förtroende.

Väljarna vill känna förtroende
Min analys är att väljarna generellt sett röstar på det parti vars företrädare man har mest förtroende för när det gäller att styra landet. Så länge man har förtroende för de som styr så spelar inte sakfrågorna någon större roll. Man förutsätter helt enkelt att de som styr landet gör det på bästa sätt och är mer lämpade att ta beslut i sakfrågorna än väljaren själv. Om det sen är att man har lika mycket förtroende för flera partier, ja då är det partiernas ställningstaganden i, för väljaren angelägna, sakfrågor som avgör.

Utan förtroende blir väljaren irrationell
Det som nu dock hänt är att en stor del av väljarna mer eller mindre helt tappat förtroendet för de som styr landet. Men även om man inte hittar något parti man känner förtroende för vill man inte gärna slänga bort sin röst genom att rösta blankt eller något icke riksdagsmässigt parti(<4%). Så därför har många röster hamnat på det parti som retar de andra partierna allra mest, även om väljaren inte har förtroende för företrädarna för det partiet heller. Vad de andra partierna sedan gör för ställningstaganden i sakfrågor kommer i princip inte spela någon roll, så länge väljaren inte återfår förtroende och tillit till partierna.

Vi behöver ett parti som vågar föra högerpolitik
Så vad vi behöver är ett högerparti som vågar föra högerpolitik. Visst kommer vänstern att se det partiets företrädare och väljare som onda eller i bästa fall egoistiska. Men det ingår i deras världsbild och det enda vi kan försöka göra är att presentera vår världsbild och jobba för ett bättre värld utefter den. Det är vansinnigt att anpassa högerns politik efter vänsterns världsbild.

Låt oss återställa ordningen i svensk politik
Det är, enligt mig, tämligen klart att SD knappast kommer att kunna utgöra underlag för en regering under överskådlig framtid. Men då gäller det att vi till höger ser till att folk får ett vettigt alternativ att rösta på till valet 2018. De befintliga högerpartierna kommer sannolikt inte kunna vinna tillbaka förtroendet och tilliten som de förlorat. Åtminstone inte på så kort tid som det är fram till nästa val. Men jag har ändå hopp. Uppstickaren Medborgerlig Samling (MED) har till synes alla förutsättningar för att kunna bli det vettiga alternativet, som så väl behövs för att återställa ordningen i svensk politik!

Varning för varningar

Snart 2 månader har gått sedan Trump vann presidentvalet i USA. En valutgång som enligt många var rena katastrofen. Faktum är att när jag tänker tillbaka på presidentvalet så är det bestående intrycket att det var det enda argumentet till varför man skulle rösta på Hillary Clinton. Mer eller mindre på samma sätt var det tidigare i somras vid Brexit-valet. Huvudargumentet för att rösta på Bremain var att det skulle vara katastrof om Brexit-sidan vann.

Uteblivna katastrofer
Nu har det ju inte gått så lång tid sedan dessa val, men kortsiktigt kan vi ju konstatera att katastrofen har uteblivit. Sannolikt kommer det inte att bli någon katastrof som en direkt följd av dessa val på längre sikt heller. Visst kan det sannolikt få vissa negativa konsekvenser i vissa avseenden, men samtidigt kan det säkert få andra positiva effekter i andra avseenden.

Berövade på ett fungerande varningssystem för “vargen”
Problemet är ju att när man ropar “vargen kommer” utan att vargen verkligen dyker upp förlorar man ju förtroende för den som ropar. Att det dessutom nu sker i sådan omfattning från alla håll gör ju att vi nu, mer eller mindre, är berövade på ett fungerande varningssystem den dag när vargen verkligen dyker upp. För sannolikt är varningsropen så devalverade att de tappat sin betydelse oavsett vem som ropar. Sen om vargen en dag dyker upp så är det inte så säkert att den kommer från det håll man förväntar sig. Det är inte ens säkert att det kommer att vara en varg.

Självförtroende saknas?
Hur har vi hamnat i den här situationen? Om man nu vill övertyga någon om sina egna idéers förträfflighet så hade det väl varit bäst att fokusera på det istället för att sätta fokus på det som man tycker är dåligt? Men lyssnar man på debatter idag så handlar det i väldigt hög grad om att försöka skjuta ner motståndarens förslag och bedrifter istället för att lyfta fram sina egna idéer och det man tycker är bra. Frågan jag ställer mig då är ju om det helt enkelt är så att man själv inte tror på sina egna idéer eller om det till och med är så att man saknar bra idéer och svar på sakfrågor. För jag kan mycket väl förstå att om man saknar bra idéer och lösningar, då har man inte mycket annat val än att fokusera på att klanka ner på motståndaren och dennes idéer och bedrifter.

Vägen till konstruktiva debatter
Har du bra idéer och lösningar så se till att framföra dem väl och underbygg argumenten för dem. Det är såklart okej att deklarera att man inte tror på motståndarens förslag och visa på varför ens egna förslag är bättre i jämförelse. Men se till att undvika invektiven och låt bli att medvetet missförstå och övertolka din motståndare. Först då kan du vinna förtroende och uppnå en konstruktiv debatt.

Och du? Detta gäller inte bara politiker utan oss alla som i någon mån talar för eller emot något. Måtte vi få bättre debatter under 2017! 🙂

Välfärdsföretagen – en pinsam uppenbarelse?

Just nu är det populärt att förfäras över att privata företag gör stora vinster inom välfärden. Men att skylla på företagen är lika dumt som att bli arg på en boll för att den inte ligger still när man släpper den i en backe. Det enda sättet för att få bollen att ligga still är att tömma den på luft. Men då är det ju inte längre en boll. 

Förfäras över det som förfäras bör
Det man istället ska förfäras över är det slöseri och den ineffektivitet som i regel genomsyrar offentliga verksamheter. Med tanke på det så är det ju inte det minsta konstigt att företag inom välfärden kan gå ordentligt med vinst. Måttstocken är ju satt utefter kostnaderna för den offentliga verksamheten. T ex får en friskola i regel samma ersättning per elev som kommunala skolan får för motsvarande elev. Skillnaden är ju sen att friskolan drivs som ett företag där kostnadseffektivitet sitter i väggarna. I den kommunala skolan är det något helt annat som sitter i väggarna.

Den offentliga verksamhetens sjuka natur
Jag har större delen av mitt liv jobbat i privata verksamheter och framförallt själv drivit egna företag. Men under perioder så har jag också jobbat i offentliga verksamheter och det som alltid slagit mig då är en total avsaknad av respekt för de pengar som verksamheten drivs med. Ett typexempel på hur det kan låta är när lärare på en kommunal skola sitter och diskuterar vad de ska göra med alla pengar som just deras verksamhet har budgeterats. Då går man in för att verkligen spendera varje krona som är budgeterad, för annars så “brinner de pengarna inne”. Följaktligen sitter man och beställer en massa böcker och material som man egentligen inte behöver. Detta hade aldrig skett i en privat verksamhet. Där hade man sparat de pengarna till den dag då de kanske kommer att behövas. Så kan man dock inte tänka i den offentliga verksamheten. För om verksamheten inte skulle göra av med hela budgeten, då är ju risken stor att man inte får lika stor budget nästa år. Därför ligger det i den offentliga verksamhetens natur att spendera alla pengar den får och gärna lite till. En offentlig verksamhet kan ju inte heller gå i konkurs. Om verksamheten drar över budget, då är det ju bara att äska mer pengar.

Välfärdsföretagens stora vinster belyser ett stort existerande problem
Visst sticker det i ögonen att välfärdsföretagen kan göra så stora vinster som ägarna sedan kan plocka hem som utdelning. Detta belyser ett stort existerande problem. Men det är inte ett problem att välfärdsföretagen går med vinst eller att vissa personer blir rika. Problemet som synliggörs av detta fenomen är ineffektiviteten och resursslöseriet inom den offentliga verksamheten. Så att nu ge sig på företagen för att få dom att minska sina vinster är, enligt mig, fullständigt missriktat och rent populistiskt. Genom att begränsa välfärdsföretagens möjligheter att göra vinster så vill man få dom att bli lika ineffektiva som den offentliga verksamheten. På så sätt vill man slippa den pinsamma synligheten av det offentligas oförmåga att driva verksamheter kostnadseffektivt.

Reformera offentliga verksamheter till att verka mer företagsmässigt
Är det då möjligt för offentliga verksamheter att drivas mer företagsmässigt? Varför inte? Ett företag ska ta tillvara dess ägares intressen och följa dess ägardirektiv. När det gäller det offentliga så är det medborgarna som är dess ägare. Och som det är idag så agerar många offentliga verksamheter i egenintresse, snarare än i medborgarnas intresse. Vi behöver helt enkelt bättre ägardirektiv för de offentliga verksamheterna samt ledare för de offentliga verksamheterna med respekt för våra gemensamma resurser. Sätt fokus på det istället för att göra det besvärligare för företag.

Till syvende och sist så handlar det dock om att medborgarnas representanter i “styrelsen” i alltför hög grad själva saknar företagsmässig insikt och respekt för skattemedlen. Så innan någon förändring kommer att ske så lär vi behöva en ny “styrelse” i företaget Sverige.

Så får vi ett vettigt alternativ till valet 2018

Då var det dags att avslöja vad som vore ett vettigt alternativ och hur det skulle kunna uppnås. Som ni har kunnat läsa i mina tidigare blogginlägg (“Vart tog det vettiga alternativet vägen?” och “Nej, SD är inte heller ett vettigt alternativ”) finns det idag inte något vettigt alternativ att rösta på. Jag ser inte dagens partier som några trovärdiga alternativ till att lösa de problem som Sverige idag ställs inför. För att citera Anna Dahlberg från en av sina ypperliga krönikor: “Ingen har i dagsläget en susning om hur detta ska lösas”. Då avseende integrationen, men det är långt ifrån den enda utmaningen som politikerna står handfallna inför. I många fall är problemen självförvållade, medan de i andra fall är resultat av en förändrad värld.

Vill kunna lita på att de styrande gör sitt jobb
Som vanlig medborgare vill jag inte behöva ta ställning i sakfrågor som om Sverige ska vara med i NATO eller inte. Eller om hur vi ska få världens bästa skola för alla. Eller om hur vi ska göra för att hjälpa människor i nöd på bästa sätt. Detta är frågor som jag förväntar mig att våra folkvalda politiker sätter sig in i och tar bästa möjliga beslut om. Det är deras jobb att ta ansvarsfulla och väl genomtänkta beslut, där man har tänkt steget längre och analyserat alla de konsekvenser som besluten kan tänkas få. Tyvärr har de styrande inte levt upp till våra förväntningar och deras förtroendekapital är nu helt förverkat.

Vi behöver ett vettigt alternativ som kan ena Sverige
Vad vi behöver är ett vettigt alternativ som kan ena Sverige och skapa en handlingskraftig och ansvarsfull regering som folk har förtroende för. Med dagens partier så finns det ingen konstellation som skulle kunna ge oss en regering som folket skulle ha förtroende för. Det förtroende som folk i gemen haft för dagens partier har förverkats och det kommer sannolikt att dröja länge innan den kan återgå till tidigare höga nivåer. Och så kan vi inte ha det någon längre tid. Vad vi behöver i svensk politik är något som i entreprenörsvärlden kallas för en “disruptive idea” (svårt att hitta nån bra svenskt uttryck för det), som kan förändra politiken som vi ser den idag. Det är dags att tänka utanför boxen.

Ett parti baserat på krav på dess företrädare istället för dess partiprogram
Jag tror det är dags att vi får ett parti som baseras på krav och förväntningar på dess företrädare snarare än ett fastlagt partiprogram med detaljerade och rigida utfästelser. Företrädarna för partiet ska åläggas att agera ansvarsfullt och ta välgrundade och rationella beslut utan inblandning av egenintresse eller fasta övertygelser. Dessutom skall dess företrädare ha respekt för våra gemensamma resurser och verka för att man nyttomaximerar utnyttjandet av dessa. Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, som en gammal S-politiker sa en gång i tiden.

Ett parti som verkar för att göra det bättre för alla
Jag vill se ett parti som verkar för att göra det bättre för alla, istället för att enbart se till sina egna väljares bästa. De som styr Sverige skall göra sitt bästa för att säkerställa en hållbar och optimal utveckling av Sverige som gynnar alla Sveriges medborgare. Därmed inte sagt att det ska finnas någon strävan efter att det ska bli lika mycket bättre för alla eller någon strävan efter att alla ska få det lika bra. 

Bra ledare och politiker är öppna för alla möjligheter
Intresseorganisationer är vitala ingredienser i en demokrati, men de bör aldrig styra ett land. Ej heller bör ett land styras av personer vars sinne är blockerat av fasta övertygelser. Bra ledare och politiker måste vara öppna för alla möjligheter och idéer och aldrig tro sig veta. “I samma stund som man tror sig veta har man också uteslutit möjligheten att man faktiskt har fel” (mer om det i mitt tidigare blogginlägg “Tro aldrig att du vet”). Man måste vara öppen för att en meningsmotståndare ibland faktiskt kan komma med bästa lösningen. Därför bör man alltid vara ödmjuk inför sina meningsmotståndare och aldrig dras med i någon pajkastning. En bra politiker ska kunna argumentera för sin sak utan att förkasta andras idéer. Man bör också kunna erkänna sina misstag och undvika att skylla på någon annan. 

Ypperliga förutsättningar för ett nytt parti att ta plats i svensk politik
Det har nog aldrig funnits ett bättre tillfälle för ett nytt parti att uppstå i svensk politik. Mycket tack vare att avsaknaden av ett vettigt alternativ är så stor. Jag tror det är väldigt få som verkligen känner tillit till de befintliga partiernas förmåga att styra Sverige. Därtill finns det också en annan faktor som talar för att det finns goda förutsättningar för att verkligen lyckas få till ett vettigt alternativ. Det är att de flesta tokstollar och vildhjärnor, som normalt sett annars lätt nästlar sig in i ett nytt parti, nu redan är engagerade i SD.

Att bilda parti direkt är ingen bra strategi
Jag tror dock inte första steget är att bilda ett nytt parti. I första hand handlar det om att samla folket kring idén om ett vettigt alternativ och låta det formas av folket. Och eftersom ett vettigt alternativ ska baseras på krav och förväntningar på dess företrädare så krävs det att man lyckas locka till sig riktigt bra företrädare. Ett nystartat parti utan ett riksdagsmässigt väljarstöd kan aldrig locka till sig de bästa politikerna. Samtidigt så krävs det sannolikt dock en kärna av engagerade personer för att dra igång en folkrörelse som denna. Så om man nu redan har bildat ett parti så kan man ju ändå utgå från det och reformera det till ett vettigt alternativ.

Duktiga och ansvarsfulla politiker finns och kan värvas
Dessutom tror jag inte på ett parti som styrs av ett gäng amatörer. Jag är övertygad om att det finns många duktiga och ansvarsfulla politiker i så gott som alla partier, som inte är blockerade av ideologiska övertygelser eller styrda av egenintresse. Många av dessa tror jag känner sig vilsna i sina partier idag. Och skulle ett vettigt alternativ finnas med ett riksdagsmässigt väljarstöd, så tror jag mycket väl man skulle kunna locka till sig dessa som företrädare för partiet.

Kreativitet och entreprenörstänk behövs
Det räcker dock inte bara med duktiga politiker som företrädare. För att lösa den situation som Sverige har försatts i tror jag också att det krävs ett innovativt tänkande och stort inslag av entreprenörskap. Därför tror jag också att man behöver knyta till sig kreativa personer med entreprenörsbakgrund som är vana att tänka utanför boxen så väl som innanför boxen.

Så vem ska plocka upp bollen?
Många tänker säkert att detta är en utopi och att det aldrig skulle gå att uppnå. Det tror dock inte jag. Jag kan såklart ha fel, men jag tror det är många som gladeligen skulle ge sin röst till ett vettigt alternativ som jag beskriver ovan. Om det bara fanns. Frågan är bara vem som kommer att ta bollen. Inget av de 8 existerande riksdagspartierna lär kunna reformeras till den grad att det blir ett vettigt alternativ. Rimligtvis borde något parti utanför riksdagen kunna plocka upp bollen eftersom det skulle ge dom en USP (Unique Selling Point) utöver det vanliga. Bäst hade det ju dock varit om det uppstått som en folkrörelse. Troligast är det nog dock att något befintligt parti kommer att plocka upp bollen. Vem som än gör det kommer att få min röst i valet 2018.

 

Nej, SD är inte heller ett vettigt alternativ

Inlägg med liknande rubrik har jag sett några stycken under de senaste åren. Då skrivna av personer med vänstersympatier som pratar till SD-väljarna som om de vore barn och inte förstod bättre. Dessa inlägg har knappast resulterat i något annat än ryggdunkningar från likasinnade. I själva verket har inläggen istället bara bekräftat att många har väldigt svårt att förstå hur så många kan välja att lägga sin röst på SD. Detta tror jag mig dock förstå och har förklarat i mitt tidigare blogginlägg “Om att sitta på ett skenande tåg”.

Nu ska jag dock förklara varför jag anser att SD inte är ett vettigt alternativ och med stor sannolikhet aldrig kommer att bli något vettigt alternativ.

Sverigedemokraternas politik är inget att förfäras över
Att SD inte är något vettigt alternativ har egentligen ingenting att göra med den politik de för. Läser man partiprogrammet så är det inte något som i sig är något att förfäras över. Faktum är att jag tror att de i flera fall har helt rätt i det dom säger. T ex är jag övertygad om att det hade varit bättre att fokusera våra hjälpinsatser i närområdet istället för att nästan bara hjälpa dom som knackar på vår dörr. I alla fall om vi vill hjälpa så många människor som möjligt och de som verkligen behöver hjälpen mest. Och det är väl det som vi egentligen vill?

Visst är det kanske enklare att hjälpa den som knackar på dörren. Eller rättare sagt så är det svårare att neka den som knackar på dörren. Att de som behövde hjälpen mest inte fick den hjälp de behöver kan man ju alltid skylla på någon annan.

Hur som helst så valde ju alla utom SD att ställa sig bakom strategin att lägga våra resurser på de som tog sig till Sverige. Anledningen till det är väl egentligen bara att ingen vill erkänna att SD faktiskt har rätt.

SD är ändå inte ett vettigt alternativ
Men nu skulle jag ju förklara varför SD inte är något vettigt alternativ och inte tvärtom. För även om man nu kan tycka att deras politik i många avseenden verkar vettig, så finns det några andra saker som gör det omöjligt för dem att bli ett vettigt alternativ.

SD kommer aldrig bli av med dess historia
Problemet ligger i deras historia. Exakt hur Sverigedemokraterna har kommit till är egentligen ovidkommande. Det går dock inte att komma ifrån att de har sitt ursprung i nationalistiska grupperingar som är stämplade som mindre rumsrena, för att uttrycka sig milt. Detta gör att SD alltid kommer att uppfattas som ett högerextremistiskt parti. Vilket också de traditionella partierna har markerat genom att tydligt ta avstånd från allt som har med SD att göra. Det spelar ingen roll hur mycket SD försöker tvätta bort den stämpeln eller vilken politik de för. De kommer aldrig att anses som rumsrena.

Till följd av dess historia så kommer aldrig något av de övriga partierna att kunna ingå något samarbete med SD. Ej heller kommer vi att kunna få någon vettig och öppen debatt i migrations- och integrationsfrågor. Och utan det tror jag vi är utan chans att lösa de utmaningar vi står inför när det gäller att integrera och hantera de nyanlända.

Ingen vettig människa vill ställa upp som företrädare för SD
Att SD inte anses rumsrent gör också att ingen vettig människa vill företräda partiet. Okej, det kanske är ett lite väl kategoriskt påstående. Självklart finns det säkert en del vettiga personer som valt att företräda SD också. Sannolikt har de dock enorma problem med rekryteringen av företrädare. Att de vuxit så snabbt har såklart också gjort det extra besvärligt. I många fall har de förmodligen fått ta in företrädare för partiet utan någon större kvalitetskontroll. Och partiets historia gör också att det sannolikt är en del med tveksamma värderingar som sökt sig till partiet.

Nu finns det säkert en hel del vettiga personer som sympatiserar med den politik som SD för. Men har de någon självbevarelsedrift så vill de knappast skylta med sina sympatier. Eftersom de då direkt riskerar att förstöra sitt renommé som de byggt upp under många år. Till följd av bristen på vettiga företrädare för partiet så kommer partiet företrädas av en mängd tvivelaktiga personer, vars tillkortakommanden ytterligare förstärker hindren för vettiga människor att företräda partiet.

Få som verkligen vill se SD regera
Egentligen är det otroligt att ett parti med så många tvivelaktiga företrädare har kunnat få så mycket röster. Det kan jag inte tolka som något annat än ett enormt underbetyg för övriga partier. Men jag tror inte det är så många som verkligen vill se Sverigedemokraterna styra Sverige.

Dels pga att det finns en ganska stor osäkerhet kring SDs företrädares lämplighet. Men också för att det finns starka och ganska farliga krafter i det svenska samhället som sannolikt aldrig skulle kunna acceptera ett styre med Sverigedemokratisk inblandning. Lika svårt som vänstern har att förstå SDs väljarnas oro och rädsla inför nuvarande invandring. Lika svårt har SDs anhängare att förstå vänsterns oro och rädsla inför SDs tillväxt. Vänstern likställer sverigedemokrater med nazister och lär göra det oavsett vilken politik SD för. Detta bäddar för ett väldigt oroligt samhälle.

Men vad är ett vettigt alternativ då?
Tyvärr finns det idag inget vettigt alternativ. Jag har ju redan i förra blogginlägget, “Vart tog det vettiga alternativet vägen?”, sagt att jag  inte anser att något av de 7 traditionella partierna är något vettigt alternativ. Nu påstår jag att SD inte heller är något vettigt alternativ. Vad hade egentligen varit ett vettigt alternativ? Svaret på den frågan får du i mitt nästa blogginlägg…

Vart tog det vettiga alternativet vägen?

Jag känner mig vilsen. Ärligt talat så känner jag inte att det finns något vettigt alternativ att lägga min röst på längre. Sorgligt nog så känns det som att jag är långt ifrån ensam om att känna sig vilsen i svensk politik.

Visst har jag haft svårt att finna mig helt hemma hos något parti förut. Att finna ett parti som tycker precis som jag själv är såklart en utopi, men jag har åtminstone alltid lyckats hitta ett hyfsat vettigt alternativ. Nu ser det dock omöjligt ut.

I grund och botten handlar det mycket om att jag förlorat förtroendet för dagens politiker. I min värld så vill jag att en politiker i riksdagen ska göra sitt bästa för Sverige. Tyvärr är min känsla att de flesta politiker sätter sin egen karriär och/eller sina egna övertygelser framför att ta ansvar för Sverige. Detta har jag dock redan diskuterat i mitt blogginlägg “Tro aldrig att du vet”.

Hur kunde det bli så här?
Att politikerna i samtliga partier, förutom SD, gått och gömt sig för migrationsfrågorna är ett kapitalt tjänstefel. Att sen skylla på att de har varit naiva när verkligheten kommit ifatt dem, håller inte för de som ska styra ett land.

Jag har inga problem med att välkomna invandrare till Sverige och är införstådd med de fördelar som invandring kan ge om det sköts på ett bra sätt. Men man får inte förneka, förminska och ignorera de risker, problem och kostnader det faktiskt också medför. I min bok är det inte naivt, utan fruktansvärt oansvarigt och huvudlöst.

Som en följd av hur våra styrande politiker har agerat de senaste åren har de lyckats ställa till det ordentligt för sig själva och framförallt för svenska samhället. Detta gäller nu inte bara politikerna i nuvarande regering, utan politikerna i alla de 7 traditionella partierna. Om de sen har gjort detta pga ideologisk övertygelse, omsorg för sin egen karriär eller rent oförstånd/naivitet låter jag vara osagt.

Vad är det då jag vill påstå att de har ställt till med? Här följer några exempel:

Problem 1: Ett besvärligt parlamentariskt läge
Genom att förminska och ignorera alla risker och problem som invandring kan medföra har man byggt upp SD till ett potentiellt 25%-parti. Allt har man gjort för att markera att man inte lyssnar på SD. Följden är att de som oroats över hanteringen av invandringen lämnats utan något annat alternativ än att rösta på SD (Läs gärna min analogi “Om att sitta på ett skenande tåg”). Summan av kardemumman är att vi nu har väldigt besvärligt parlamentariskt läge med en vågmästare som ingen vill ta i med tång.

Men de kunde väl ha röstat blankt istället är det säkert någon som tänker? Hur stor påverkan gör du med en blank röst? Är det nån som bryr sig om en blank röst? Sannolikt inte många. Men om du däremot lägger en röst på SD då sätter du en nagel i ögat på väldigt många.

Problem 2: Ökad polarisering i samhället
Extremister som verkligen är revolutionära och benägna att ta till extrema åtgärder tror jag fått ordentligt med vatten på sin kvarn. Genom att SD nu får så mycket röster så är det inte helt orimligt att de högerextrema känner ett större folkligt stöd för sin kamp. Detta trots att det inte nödvändigtvis är så att det finns fler främlingsfientliga svenskar än tidigare. Vänsterextremister upplever i sin tur sina farhågor som bekräftade att minst 13% av alla svenskar är rasister. Därmed stärks även de i sin övertygelse i sin kamp mot “de onda”. Polariseringen i samhället tror inte jag är speciellt hälsosam.

Problem 3: Otillräcklig kapacitet för nuvarande invandring
Nu har vi hundratusentals invandrare i vårt land som vi ska försöka hantera på bästa sätt. Att nuvarande regering eller alliansen ska lyckas ordna bostäder och jobb åt alla har jag väldigt svårt att tro på. Jag tror risken är uppenbar att en mycket stor del av invandrarna kommer att hamna i ett permanent utanförskap som en tredje klassens medborgare. Vilket sannolikt kan komma att ge upphov till en uppsjö nya obehagliga problem.

Detta är bara några exempel på vad jag tycker de har ställt till med och som kunde ha undvikits. Tyvärr tror jag att de traditionella 7 partierna är oförmögna att kunna lösa dessa problem på något bra sätt. Slutsatsen är med andra ord att jag inte anser att det finns något vettigt alternativ att rösta på längre.

Men SD då? Är inte de ett vettigt alternativ? Vad tror du jag kommer svara på det? Svaret på den frågan får du i mitt nästa blogginlägg…

Om att sitta på ett skenande tåg

Något som jag förundrats över är hur en del haft så svårt för att förstå hur någon som inte är rasist ens kan överväga att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Det har varit så otänkbart för en del att de helt enkelt dragit slutsatsen att alla som ens överväger att lägga sin röst på SD är rasister. Personligen tror jag att SDs väljarbas utgörs av ytterst få personer som är rasister eller ens främlingsfientliga. Hur kan det då vara att så många valt att lägga sin röst på SD? Det ska jag försöka mig på att ge en pedagogisk förklaring på.

Föreställ dig att du sitter på ett tåg tillsammans med dina barn. Det är en ganska behaglig resa. Men efter ett tag så märker du hur farten på tåget har ökat ordentligt och nu har det börjat skaka lite oroväckande mycket. Längst fram i tåget sitter de som kör tåget och de försäkrar dig  om att läget är helt under kontroll. I ett hörn står dock en liten välkammad kille och talar om att vi måste dra i handbromsen annars kommer tåget att krascha. Bakom denna välartade pojk, som vi kan kalla för Jimmie, står det ett gäng riktigt otäcka killar. Till saken hör att Jimmie har stått där och sagt att vi måste dra i handbromsen från första början. Så du låtsas inte om honom.

De sju som kör tåget påstår sig inte heller bry sig om honom. Men för att inte bry sig om honom så är de märkligt nog väldigt noga med att påtala just detta. Och så fort Jimmie ber dom göra något så gör dom helt tvärtom. De upprepar också gång på gång att Jimmies föräldrar var ökända tågrånare. Så honom ska vi akta oss för. Hur som helst så nöjer du dig med svaren och sätter dig igen.

Men tåget ökar nu farten ännu mer och det skakar nu mer än någonsin. Samtidigt så finns ett gäng passagerare på tåget som jublar när tåget ökar farten. Dessa personer hånar samtidigt de som uttrycker oro över farten. De som oroas behandlar man som barn och de förklarar att du är en idiot om du tror att tåget skulle kunna krascha. Det är dock många nu som anslutit till Jimmies skara även om de gör sitt bästa för att gömma sig eftersom de inte vill bli kallade för idioter.

Nu börjar de sju som kör dela ut skygglappar till passagerarna. De jublande fartfantasterna tar glatt på sig skygglapparna och fortsätter jubla när tåget ökar farten ännu mer. Andra passagerare tar på sig skygglapparna bara för att slippa se vad som händer. Du själv sätter kanske skygglappar på dina barn, men själv känner du dig nu orolig på riktigt över vad som händer. Nu ökar farten dessutom ytterligare på tåget och nu börjar du se sprickor i tåget och här och var börjar det lossna bultar.

Men de sju som kör försäkrar dig fortfarande om att läget är under kontroll även om du nu kan se att de börjar bli lite svettiga i pannan. Märkligt också att den skallige som körde tåget tidigare när resan började, nu verkar ha hoppat av tåget. Nu känner du att du måste göra något. Men vad har du för alternativ? Antingen så kan du välja att sitta lugnt på din plats och lita på de som kör tåget och som inte verkar ha några tankar på att sänka farten. Eller så kan du välja att stöjda tågrånarens pojk som vill dra i handbromsen. Det vettiga alternativet hade ju varit någon som bara hade velat sänka farten på tåget och se till lappa ihop det. Men det alternativet finns inte. Så i avsaknad av ett vettigt alternativ och att du är uppriktigt orolig över situationen så väljer du att ge din röst till Jimmie…

Eller vad hade du gjort?

Det här är givetvis förenklat, men jag tror detta överensstämmer ganska bra med hur många känner, som övervägt att lägga en röst på SD. Jag tror inte att de egentligen vill sitta på ett tåg där Jimmie och hans otäcka kumpaner kör. Men primärt så gäller det bara att få stopp på tåget och SD är då enda alternativet.

Ovanstående historia skrev jag för några månader sedan. För att bara ett par dagar senare, innan jag publicerat den, upptäcka att en liknande historia redan hade postats på Facebook några veckor tidigare. Den snarlika historien handlade om en flygresa och skrevs av den eminenta debattören Jonas Andersson

Min historia har dock sina egna poänger så jag låter därför publicera den nu. Vad som hänt sedan jag skrev denna historia är att de som kör tåget börjat inse att tåget inte håller för den fart tåget framförs i. Därför har man nu motvilligt vidtagit åtgärder för att försöka sänka farten lite grand. Samtidigt verkar de styrande sju vara långt ifrån att förstå varför man hamnat i den situationen man nu är i. För de oroliga resenärerna saknas fortfarande ett vettigt alternativ.

Fortsättning följer…

God Jul! 🙂

Tro aldrig att du vet

Tro aldrig att du vet. För i samma stund som du tror att du vet utesluter du också möjligheten att du faktiskt har fel. Således slutar du lyssna på information och källor som på något sätt motsäger din vetskap. Helt enkelt för att det är onödigt att ta till sig i och med att du redan vet, tror du. Istället förstärker du din egen vetskap genom att ta in mer information och källor som understryker det du redan tror dig veta. Eftersom du vet, så känner du också att du står över alla andra som inte vet. Detta gör att du gärna, medvetet eller omedvetet, förlöjligar dina meningsmotståndare och hånar dem för att de inte är lika kloka som du. För du vet ju att du har rätt och de har fel.

Upplevd vetskap sprider sig
Tyvärr tror jag att vi människor har alltför lätt att uppleva att vi vet saker och ting som vi i själva verket bara tror eller tycker. Det värsta är när personer med fast övertygelse hamnar i ledande och/eller framträdande positioner i samhället. När någon påstår sig veta något uppfattar ju andra det lätt som en sanning. Denna “sanning” kan de sedan sprida vidare som sin vetskap. Detta är sånt gör att ideologier och religioner kan födas och leva vidare. I lagom mått är det inget problem, men tyvärr kan det vara extremt destruktivt för vårt samhälle och är sannolikt roten till mycket ont i världen. De personer som är fast övertygade och påstår sig veta tror jag är samma människor som skulle kunna användas som verktyg för destruktiva ändamål under fel ledning.

Politiker med fasta övertygelser är skrämmande
Jag tycker därför det är en skrämmande tanke att vi har politiker och beslutsfattare som styrs av fasta övertygelser och tror sig veta. Det är inget fel med att tro att man har rätt, så länge man inte påstår att man vet att man har rätt.

Idépolitiker, egopolitiker och realpolitiker
Som jag upplever det så finns det rent krasst 3 olika typer av politiker, som jag kallar för idépolitiker, egopolitiker och realpolitiker. Idépolitiker är dom som är politiker till följd av att de har fasta övertygelser om vad som är rätt och som de upplever som vetskap. Det är den typen av politiker som kommer att köra hårt på sin linje och aldrig vika en tum oavsett vad någon säger. De kommer aldrig erkänna att de har fel utan alltid att ha någon “logisk” förklaring oavsett och helst skylla på motståndarsidan.

Sen finns det egopolitikerna som är politiker för egen vinnings skull. Denna typ av politiker strävar efter att själv göra karriär. Skulle det visa sig att de har fel så kommer de att försöka se till att sätta sig själva i säkerhet innan det uppdagas att de styrt båten helt fel. Denna typ av politiker utger sig gärna för att ha en fast övertygelse, men skulle egentligen kunna företräda vilket parti som helst. Det som ofta kännetecknar en egopolitiker är deras feghet, som är en följd av att de är oerhört måna om att upprätthålla en fin fasad.

Slutligen finns det de politiker som faktiskt vill göra det bästa för samhället och som jag kallar för realpolitiker. De som ser en tillfredsställelse i att göra samhället så bra och framgångsrikt som möjligt på alla möjliga plan. Värderingar må färga deras ställningstaganden, men de är öppna för all information och ser till att göra ordentliga risköverväganden.

Realpolitiker undanträngda?
Det är den senare typen av politiker som jag vill se styra landet. Tyvärr är min känsla att riksdagen idag till stor del utgörs av idépolitiker och egopolitiker. Dessutom är debattklimatet sådant att det nu är mer regel än undantag att uttrycka sig som att man vet. Det finns inget som är mer frustrerande än att argumentera och diskutera med någon som tror sig veta och påstår sig veta. Det kan förvisso vara effektivt i debattsituationer och ger stort genomslag tack vare media. Kanske är det därför som realpolitikerna har trängts undan? Vart är realpolitikerna när vi behöver dom?

Detta är bara början
Mycket av syftet med den här bloggen är att försöka belysa faran med fasta övertygelser och upplevd vetskap. Det kan hända att jag kommer att komma med kontroversiella åsikter eller synpunkter, men jag kommer aldrig att påstå att jag vet saker och ting. Jag kan mycket väl ha fel och jag förväntar mig att du kommer att påpeka när du tror att jag har fel. Det kan också hända att vi inte kommer att förstå varandra ibland. Men tro aldrig att du vet. Finns det någon annan som har en uppfattning som motsäger din vetskap, då finns risken att det faktiskt är du som har fel. Så om du tror dig veta, så se till att aldrig någonsin håna eller förlöjliga den som inte vet det som du tror dig veta.